»Man« ett oansvarigt pronomen

Posted on 26 april, 2012

0


»Medveten människa«

En solig dag var vi ett gäng som satt på en gräsmatta i de södra delarna av Malmö och fikade. Alla var socialarbetare, utbildade eller i vardande, så vi var säkert inbegripna i djupa samtal om personlig utveckling. Någon förevisade en helt nytryckt bok: Medveten människa, Helena och Björn Magnér, W&W, 1976.

Jag läste vetgirigt baksidestexten det var ju vad vårt samtal gick ut på; att bli medveten.  Ju mera jag läste av den korta texten förändrades min syn på språket:

»’Medveten människa’ handlar om en frigörande och medvetandegörande metod – en metod som har vuxit fram direkt i en praktisk verksamhet med olika grupper av förortsungdomar.«
»… Så här beskriver en av de deltagande ungdomarna sin egen utveckling och förändring:

’Det är faktiskt en befrielse. Man blir befriad från att ha varit en marionett, man har rest sig, från att ha varit en människa som bara går omkring på jorden och gör allt hon blir tillsagd, till att vara en människa som rest sig upp och börjat protestera, häva upp sin röst och verkligen visa att här är en som inte är rädd, som inte bara smyger omkring utan som tänker kämpa … Man börjar kämpa för sin sak, man känner att man kan och vill göra något. Då känner man sig lycklig. Man engagerar sig. Man börjar se klarare, med andra ögon. Man börjar se världen på ett annat sätt.’ (Kent 19 år)«

När jag hade läst denna text sa jag högt: Från i dag lovar jag att inte använda ordet »man«, som pronomen, varken i tal eller i skrift. Ett löfte som jag hållit.
Då en »Kent 19 år« använde nio »man« för att beskriva sin nya syn på livet och inte ett enda jag förstod jag hur språket kan användas för att dölja sig själv och frita sig från ansvar – helt enkelt ett oansvarigt pronomen.

Annonser
Posted in: Litteraturtips