Feminism? Javisst, men …

Posted on 23 april, 2012

0


Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati.

… men det saknas en maskulinism

Det är dags för männen att formulera en maskulinism och sluta att kalla sig feminister.

Det pikanta i sammanhanget är att datorns ordbehandlingsprogram stryker ett rött streck under maskulinism men inte feminism. Det är dags att vi män tar plats i datorns ordbehandlingsprogram och att vi frigör oss från att vara normen i språket.

Det finns massor med ord som utesluter halva mänskligheten, kvinnorna, »gemene man« »bemanna« »byggherre« och många många andra. Se Manliga normord från A-Ö i min blogg.
»Ancestors« på engelska  översätts med »förfäder« det skulle mera rättrådigt översättas med »förlevande« och som då innefattar alla som levt före oss.  Ett ord som Svenska Akademien inte tagit in i sin ordlista.

Kvinnorna har några normord – sjuksköterska, barnflicka, moderföretag, läs några till som jag hittat i en känd ordlista »I stort sett kvinnliga normord A-Ö«.

Jag tror att det blir mycket lättare att hitta fram till ett jämlikt samhälle om både feminism och maskulinism är klart och tydligt formulerade och då är det mycket viktigt hur vi använder språket. Och kanske vi också ska tänka på Charlotte Gilman Perkins ord:

»Ett hem behöver inte en kvinna mer än det behöver en man.«

Den nye mannen formas långsamt och säkert. Det började när han fick vara med och förlösa sina barn. Här har jag en fråga till forskningen: De män som har varit med i själva förlossningsögonblicket, har de en djupare relation till sina barn, liknande den som mamman har? Jag vet att jag generaliserar men ibland måste vi ge oss ut på generaliseringens vilda hav för att se de lugna vikarna.

Maskulinism som formulerar sig med ett ben i barnens väl och ve och ett för sitt kön har större möjlighet att skapa ett kraftfullt och människovärdigt samhälle tillsammans med feminismen. Det kvinnliga och manliga är ju det som i vanliga fall skapar liv så varför skulle inte feminism och maskulinism kunna skapa ett livsbefrämjande samhälle? Så länge barnen inte är bas för hur rollerna förändras kommer vi inte längre än vi gjort i dag. Det bör vi ha för ögonen när vi formulerar framtiden, som bara kan stavas – barn.

En maskulinist tänker alltid först på sina barn och barnens mamma och rådgör med dem i alla avgörande beslut som innebär att han måste lämna familjen för några timmar mer än det som redan är överenskommet. Exempel om chefen vill ha övertid rådfrågar han, om han är maskulinist, först familjen.

Vi som då inte har barn kan ju tänka på det indianska talesättet att »det krävs en hel by för att fostra ett barn«.
Leif

 

Annonser
Posted in: Bryta normen